SvD 98-09-12 Recension av Bo-mässa i Stockholm

EXKLUSIV VÅNING UTAN BEGRUNDAN

Det är en myt att svenskt bostadsbyggande skulle vara bättre än andra länders. I Sverige prioriterar vi det privata och våra lägenheter har den största boytan per capita i världen. Men våra trapphus är trånga och den yttre miljön är ofta påver.

Jag besökte nyligen boutställningen på Nybodahöjden i Stockholm. Här hade fastighetsbolagen själva satt ribban, valt arkitekter och utarbetat ett gestaltningsprogram. Det skulle vara spännande att någon gång få se en bomässa där det är arkitekterna som, med realistiska, ekonomiska ramar, får svara för kvalitet och målsättning.

Med få undantag var husen på Nybodahöjden påfallande väl integrerade i terrängen. I programbladet talar man om att bygga för framtiden med höga krav på kvalitet och miljö. Trots de stora orden fanns där påtagliga brister. Man kände alltför väl igen gamla trapphuslösningar och många detaljer. NCC visade en exklusiv takvåning med en hänförande utsikt och en planlösning som gjorde den omöjlig att bo i. Lägenhetens enda vettiga sovrum låg i en tarm längst bort från badrummet…

I programmet talades om framtidens boende, om viljan att bygga det yppersta som finns i landet. På kontinenten skulle man utrustat lägenheter i motsvarande prislägen med ett badrum till varje sovrum. Skanska hade ett helt våningsplan med två sovrum och vardagsrum utan ens en toalett. Man ville inte pumpa avloppsvattnet. Arkitekten hade tydligen fått ge vika på just den här punkten, och det var inget fel på utförande i övrigt och rummen var stiliga.I en byggprocess tvingas alla parter till kompromisser. Arkitekten har i sin utbildning fostrats att tillvarata brukarens (t.ex. hyresgästens) intresse..

Ingen känner byggnaden bättre på projekteringsstadiet än arkitekten, och ingen borde kunna klara ett prutningskrav bättre än han. Trots det undviker man inte sällan att tillfråga honom.

Ett växande problem är att många byggföretag, i stället för att bygga själva, arbetar med underentreprenörer, som i sin tur är så pressade prismässigt att de varken kan, hinner eller har råd att ägna sig åt så subtila saker som att studera detaljritningar.

Många byggherrar utnyttjar situationen systematiskt. Det är naturligtvis enkelt för ett stort byggbolag att välja en följsam, effektuerande arkitekt, som inte hävdar egna, starka åsikter. Men det är inte säkert att de följsamma arkitekterna är de bästa arkitekterna. Tvärtom är det de egensinniga och envisa arkitekterna, som brukar åstadkomma de bästa husen.

Sigurd Lewerentz var en sådan arkitekt, Erik Gunnar Asplund en annan.