SDS 00-11-09 samt Konserthusets jubileumsprogram

HUSET SOM STÅR ÖVERST PÅ RIVNINGSLISTAN

Jag älskar cellomusik, framför allt Bachs. När Mstislav Rostropovich efter ett livs väntan äntligen bestämmer sig för att spela in solosviterna gör han det inte i en avancerad studio. Han väljer istället ett av de vackraste, och samtidigt enklaste, kyrkorum som finns, nämligen katedralen i Vézelay i Frankrike. Den byggdes i brytningen mellan romanik och gotik; tungt rationell och samtidigt överandligt mystisk och den har en underbar akustik.

Musik liknar arkitektur. Den påverkar oss på samma obestämbara, inre plan och drabbar oss nånstans i maggropen eller kanske i hjärttrakten. Så är det med all stor konst. Arkitekturen är särställd på så sätt att den är omöjlig att undgå; vi utsätts vare sig vi vill eller inte. Vi påverkas av fula såväl som vackra hus. Musik däremot väljer man (oftast). Att MSO överlever i sitt hus är något av ett under. Det visar hur viktig musik är; och hur väl den utövas i Malmö.

En av mina största musikupplevelser i Malmö var med just Rostropovich som solist i Dvoraks cellokonsert. Introduktionen var lång, det dröjer innan cellon kommer in. Som vanligt satt jag och retade mig över den påvra omgivningen, den torftiga estetiken, konstlösheten. Så kom cellon och samtidigt tårarna.. Jag minns att jag blev oerhört generad över att gråta och förbannade det kalla, obehagliga ljuset. Förstulet tittade jag mig omkring och upptäckte att alla satt med tårar i ögonen. Hela raden grät… så orättvist att vi inte fick göra det i Vézelay eller varför inte i Århus.

En konsert är både ett privat och ett kollektivt äventyr. Det är säkert enklare att förmedla en intensiv upplevelse av Vivaldi i en dunkel italiensk barockkyrka med allt ljus på orkestern än i ett skokartongsliknande rum i Malmö. Jag beundrar inte bara MSO utan också publiken, som troget återvänder torsdag efter torsdag, den andefattiga omgivningen till trots.

”Konserthuset” har länge stått överst på min rivningslista i Malmö. Det är svårt att säga om utsidan eller insidan är värst. Jag avstår från att nämna arkitektens namn. Han var min professor och en utmärkt och för mig betydelsefull lärare. Jag vet inte vad han känner för Bach eller Dvorak, men han ritade en gång i tiden både vackra och bra hus. Här har han inte brytt sig.

God musik ska inte behöva framföras i en konferenslokal inuti en trivial hotellbyggnad. Med den oförskämda hyra man i så många år betalat hade det blivit pengar över om man, som i Århus, byggt ett riktigt konserthus.

MSO förtjänar en vacker byggnad, fylld av poesi, med kärlek till musiken och livet, värd att längta till. Något varmt och innerligt. En byggnad som frusen musik…….