(Recension av Moderna museet på kultursidan SvD 2000-08-19)

MONEOS LJUSSKYGGA SALAR SLÄCKER KONSTEN

En av Europas vackraste anläggningar för modern konst måste vara stiftelsen Fondation Miro i Palma de Mallorca. Ljuset silar genom tunna alabasterskivor när det inte reflekteras in via raffinerat placerade glasöppningar. Rummen är vackert dimensionerade, med överraskande samband och former. Ingen undgår byggnadens skönhet eller poesi; ett besök där motiverar en hel mallorcaresa. Arkitekten heter Rafael Moneo, han har också ritat Moderna museet i Stockholm.

MM saknar den lätthet, elegans och poesi som finns på Fondation Miro. Rymd och ljus, också det artificiella, är arkitektens viktigaste uttrycksmedel. Moneo behärskar dem till fullo i sin byggnad på Mallorca. I Stockholm gör han det inte.. Kanske är ljus något så subtilt och specifikt för platsen att det krävs en ingående lokalkunskap för att till fullo förstå och bemästra det? Flera svenska arkitekter varnade för att ljuset inte skulle bli bra i MM. Men debatten var inte särskilt hög; i ett litet land med begränsad marknad kan det vara riskabelt att öppet uttrycka avvikande eller impopulära åsikter.

Också bildkonstnärerna uttryckte sin skepsis; men dem lyssnar ingen på, inte ens när det gäller museer eller konsthallar. Häpnadsväckande nog finns det fortfarande experter som förfäktar att MM är en bra byggnad, trots att den är olämpad för sitt ändamål. Det kan bero på att arkitekter relativt sällan intresserar sig för bildkonst, som ju i mycket verkar på det undermedvetnas plan och därför tenderar att undgå svenska, rationella arkitekter.

Det i mitt tycke allra största felet med MM har inte debatterats: Modern konst förutsätter flexibla rum!

I MM är rummen, på klassiskt manér, väl definierade med symmetriskt placerade dörröppningar. De är därtill kvadratiska och saknar sålunda riktning och spänning. Eftersom konstnärernas verk konkurrerar med varandra är samlingsutställningar alltid svåra att hänga; i kvadratiska rum är det rentav omöjligt.

Materialen i MM är påkostade och lite för ”fina”. Den ständigt upprepade, påträngande, fyrkantiga symmetrin förstärks av det rigida golvmönstret, som omöjliggör också samtida skulptur. Den installeras ofta direkt på golvet, utan podium. Bård Breiviks stålskulpturer var oerhört vackra och sensuella på det enkla trägolvet i Malmö konsthall. På parketten i MM såg de ut som kvarglömda byggnadsställningar. Trots personalens tappra (och begåvade) försök att kompensera byggnadens brister finns det knappast något konstverk, som inte tog sig bättre ut i det gamla museet. Som var inrymt i en ombyggd exercislokal för flottister!

Ännu värre än museisalarna ter sig det dystra fönsterlösa rummet för tillfälliga utställningar. De hopplösa förutsättningarna demonstreras påtagligt i den just nu pågående utställningen, som ironiskt nog handlar om sambandet mellan konst och arkitektur! Rummet för fotografi i källaren fungerar men trappan ner, och korridorerna därnere, avskräcker från besök.

Malmö konsthall är Nordens bästa utställningshall för modern konst. Den är projekterad med Brancusis ateljé som ideal; enkla rumsformer, vita väggar, oömma material och mycket ljus. Malmö konsthall är en utpräglat modernistisk byggnad, utan definierade rum eller rumssamband. Byggnaden består egentligen av ett, stort rum med ett oerhört stiligt överljus. Rummet kan indelas med skärmväggar och enkelt byggas om, också i höjdled. Dessa egenskaper är en oslagbar tillgång, när det gäller att visa såväl modern som samtida konst.

Naturligtvis kan Moneo bättre än i Stockholm. De svenska nybyggnadsreglerna kan ha ställt till med problem för honom. Den långa hallen (som associerar till repslageriet i grannhuset) var imponerande under byggtiden. Magin försvann när hallen avdelades med klumpiga aluminiumpartier, som avgränsar brandcellerna. Nog hade det gått att tillverka och acceptera dolda, skjutbara branddörrar i stället. Det gäller trots allt en paradbyggnad. Här har säkert Moneo saknat stöd hos uppdragsgivaren(?) Det krävs stort mod och envishet för att åstadkomma god arkitektur!Gårdsplanen utanför den långa korridoren skulle kunna vara en utmärkt skulpturgård. Det hade gett korridoren ett innehåll, som den saknar idag. Förmodligen är det konstiga brandbestämmelser som spökar igen, för det är väl inte så enkelt som att ingen har kommit på idén?

I sitt berömda romerska museum i Mérida arbetar Moneo nästan uteslutande med glödljus. Korridorerna, med ljusslukande tegelväggar är dunkla; ibland med en enkel 60 W-lampa var femtonde meter. Han uppnår på detta vis dramatiska skillnader i ljus och mörker. Arkitektens förförelsemedel är ofta enkla, men verksamma, bara han får ta ut svängarna. I Sverige dimensioneras belysningen efter städkraven! Handledare och balkongräcken är i Mérida tillverkade av enkla, horisontella stålstänger, inte särskilt höga och klättervänliga, otänkbara i Sverige. Kanske har spanska barn mindre spring i benen än svenska; kanske är inställningen den att det är föräldrarna snarare än staten, som förväntas ta ansvar för dem. Reglerna återspeglar attityderna och påverkar i sin tur arkitekturen.

MM är fyllt av kompromisser. I Bilbao ville man ha en tydlig byggnad, som skulle sätta platsen på kartan. I Stockholm ville man vara diskret och då fick man ett hus som varken syns eller märks. Rädslan för att inte sticka ut hakan har gjort byggnaden otydlig. Man hittar knappt ingången; foajén kunde lika gärna tillhöra ett kommunalhus i Säffle eller varför inte en järnvägsstation, fylld som den är av anordningar för försäljning och kontroll av biljetter. Byggnaden är stilig på håll (t.ex. från Strandvägen), men på närmare håll är detaljeringen sämre. Rörelsefogarna är konstigt placerade och exteriören är redan ojämnt smutsad och fläckig.

Men också i Stockholm har Moneo demonstrerat något av sitt mästerskap. Den i sammanhanget lilla tillbyggnaden av Arkitekturmuseet är en pärla. Huset är en hyllning till och en metafor på nordisk modernism, svensk arkitekturs guldålder. Här fungerar ljuset; fönstren är generösa. De vackra rummen samspelar med omgivningen. Förbindelsegången till den gamla exercisbyggnaden är stilig. Där ligger Bloms café, som är (nästan) lika trivsamt som den gamla restaurangen. I konsekvent kontrast till museets nya, slamriga utspisningskantin, med bondromantiskt möblemang, bedrövlig akustik och kall belysning.

Arkitektur är viktigt därför att arkitektur påverkar, positivt såväl som negativt. MM är en allvarlig och tung byggnad, fjärran från det gamla museets lekfullhet och lustfylldhet. Huset förkväver konstintresset och det är inte underligt att publiken sviker. Rimligtvis borde man ta konsekvenserna och använda museets salar till den konst de lämpar sig för, nämligen salongskonst och annan konst med fina ramar. Rummens dominerande form och det hopplösa ljuset kunde möjligen kompenseras med ett ovanifrån belyst undertak av vit väv.. Det rimmar illa med husets exteriör, men rummen skulle bli mindre dystra – och de skulle fungera bättre.

Tillfälliga utställningar och samtida konst borde exponeras i mera lämpade lokaler, som det säkert finns gott om i Stockholm.

Spårvägshallarna fungerade utmärkt som provisorium. I London har man byggt om ett kolkraftverk: Nya Tate Gallery har ett mycket vackert dagsljus; materialen är anspråkslösa; rummen är flexibla och framför allt så underordnar de sig konsten. I Stockholm kunde man kanske pröva med en gammal kvarnbyggnad, eller varför inte leta fram ännu en exercisbyggnad?

Varför gick det då så illa? En förklaring kan vara tveksamheter i tävlingsprogrammet, som betonade museets undanskymda roll. Det kan tyckas anmärkningsvärt att tävlingsjuryn inte insåg problematiken med den klassiska rumsbildningen. Till juryns försvar kan sägas att det är mycket svårt, också för erfarna arkitekter, att bedöma en byggnad på ritningsstadiet. I det här fallet förleddes juryn möjligen av det vinnande förslagets motto: ”Telemachos”, den hemvändande Odysseus son. Det var allmänt bekant att Utzon hade lämnat ett tävlingsbidrag tillsammans med sin son. I Sydney gick det ju bra med Utzon; kanske trodde juryn att man satsat på samma kort i Stockholm?

En annan förklaring i ungefär samma riktning är inställningen till arkitektur som något tillfälligt, trendigt, något som man shoppar ungefär som när man handlar en Armanikostym.

Ett begränsat antal arkitekter med internationell stjärnstatus sätter idag sina stämplar runtom i världen. Om den utvecklingen får fortsätta kommer man att kunna åka jorden runt och alltid tvingas äta samma hamburgare, överallt höra samma slagdängor och ständigt titta på samma hus av Rogers, Piano, Gehry eller vad dom nu heter. Det blir i längden liksom mindre intressant än att besöka genuina städer med säregen arkitektur och väl vårdade byggnadstraditioner. Världen har plats för mer än en enda idé eller ett förhållningssätt i taget!

Det blir alltid fel när man handlar arkitektur på postorder, vare sig det gäller byggnader i den stora eller den lilla skalan. Skillnaden mellan ett Eurohus och ett modernt museum är mindre än man tror. Förr i tiden gav sig arkitekterna ut på bildningsresor till Rom, Paris och så småningom New York. De bar med sig skissblock och kameror, såg och lärde, och de omformade sina nyvunna kunskaper så att de passade där hemma. Idag är det beställarna, de kommunala eller de statliga, som flyger jorden runt, träffar celebriteterna och äter goda middagar.

Men genom att osäkert och osjälvständigt, på provinsiellt vis, vända sig ut efter bekräftelse förnekar man det egna och verkar därmed omedvetet i motsatt riktning än den avsedda.

Skräckexemplet när det gäller shoppad arkitektur är Berlin, som sedan decennier blivit en tummelplats för arkitekturens världsnamn. Den importerade arkitekturen fungerar nästan aldrig. Potsdamer Platz är mardrömslik. (Där finns för övrigt en Moneo, ett hotell, som faktiskt klarar sig oväntat bra i den skräniga omgivningen.)

God arkitektur bygger inte på hugskott och mer eller mindre smarta idéer. Vad som krävs är en djup insikt om platsens karaktär och yttre förutsättningar, ett hårt och mödosamt skissarbete kombinerat med en stor beslutsamhet vid genomförandet.

De förutsättningarna verkar ha saknats i Stockholm.