Staffanstorp 1997 (97-08-01)

SKÅNSK SILLSALLAD UTAN VISIONER OCH MOD

Allt som görs för att öka och stimulera intresset kring arkitektur och boendefrågor är naturligtvis av godo och har följaktligen ett berättigande. Bomässorna, inte minst den i Staffanstorp appellerar i hög grad till den breda allmänheten; folk strömmar till för att på nära håll studera det som borde varit det yppersta av dagens svenska byggande. Därför är det en stor besvikelse att konstatera att det mesta som visas inte är bättre än man vad ser på byggplatserna runtom i landet idag. I stort sett saknas såväl visioner som mod. Husen verkar vara utformade efter principen att de ska vara lätta att sälja och de får inte väcka minsta anstöt eller orsaka debatt.

På grund av utställningskaraktären har mässområdet fått ett splittrat och disparat uttryck. Man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget går att göra bra villamässor. Med få undantag har de fört tanken till sillsallater där man blandat ner det mesta av allting; områdena blir röriga och skapar förvirring snarare än upplysning.

Karlskronautställningen var bra, men den hade också en väl definierad idé, som inte handlade om villor. Borås lyckades med sin Nordiska backe. Den utställningen var för övrigt producerad av kommunen, utan hjälp av statliga stiftelsen Svensk Bostadsmässa.

Frågan är om det är etiskt riktigt att staten satsar miljoner (åtta bara i Staffanstorp!) på att skapa reklampelare för de, trots byggkrisen, kapitalstarka byggföretagen. Det är påfallande hur experimentlustan i Staffanstorp står i omvänd proportion till byggföretagens storlek och ekonomi. Det hus som rymmer de största visionerna och där man varit beredd att ta den största ekonomiska risken är uppfört av ett litet, ambitiöst byggföretag tillsammans med ett ännu mindre arkitektkontor.

Bomässorna verkar fördelas till kommuner, som på olika sätt utmärkt sig. Staffanstorp har skapat sig en stadsstruktur; från att ha varit ett stort villaområde vid det gamla sockerbruket har man blivit en småstad med ett tydligt centrum dit man lokaliserat butiker och verksamheter, inte bara boende. Man håller stormarknaderna borta. Allt är mycket lovvärt även om funktionsintegreringen inte nått så långt som man hoppats. Utöver kommunal service är det än så länge tunnsått med aktiviteter inne i centrumområdet och de viktigaste butikerna ligger på annat håll.

Bo97 innebär en ovärderlig reklam för Staffanstorp. Själv satsar kommunen inte mer än 1,5 miljoner samtidigt som man säljer tomtmark på och runt mässområdet, förmodligen med viss förtjänst. Hade kommunen verkligen velat åstadkomma något utöver det vanliga borde man väntat med att ta ut avgifter på mark och anslutningar tills det visat sig om husen verkligen gått att sälja. Som motprestation borde man krävt nytänkande och arkitektonisk kvalitet. Det kan inte vara svårt att formulera sådana exploateringsavtal, kopplade till högt ställda krav på visioner och experimentlusta, allt enligt det ambitiösa kvalitetsprogrammet. Det har man inte gjort. Tvärtom har man på ett så tidigt stadium som möjligt förvissat sig om att göra en god förtjänst på det statliga engagemanget. Snikenheten har smittat av sig.

Varför ska byggarna ta risker om inte kommunen är villig att göra det? Istället för att tävla om att åstadkomma god kvalitet och spännande arkitektur verkar man ha kappats om att bygga de mest lättsålda husen.

Borta är de stora orden om ekologi och återbruksdeklarationer. Trots att det finns fjärrvärme inom området använder sig flera av husen av direktverkande el. Trots att vatten och ekologi varit en bärande ide för parkanläggningen skickar flera av husen bort regnvattnet med avloppsvattnet (förbjudet i många kommuner). Trots att man talar om ekologiska material är flera av husen målade med plastfärger; kretsloppstänkandet har man glömt bort. Arkitektoniskt är det bara ett fåtal av husen som höjer sig över den standard som är gängse runt om på byggplatserna i landet. Nästan genomgående är husen stora och för dyra för vanligt folk; man har trots programförklaringen satsat mer på kvantitet (yta) än kvalitet. Husens inredning stämmer bara undantagsvis överens med deras yttre; sällan är det vackert ofta verkar rummen omöjliga att möblera. Den tekniska kvaliteten är det si och så med och inte blir man glad över plåtdetaljerna. Så gick det med det stolta kvalitetsprogrammet…

Programmets krav på regional förankring har tolkats mycket fritt. Det man kallar för en trelängad skånsk gård framstår för mig mest som en hacienda, som passat bättre på Costa Brava än i Staffanstorp. Till mässans mera bisarra inslag hör en grupp hus i vad man kallar ”gammal dansk-skånsk stil” med höga och branta takfall (förbjudet i kvalitetsprogrammet); i mina ögon liknar de mest leksakshus byggda av legobitar, med motsvarande detaljeringsgrad och samma arkitektoniska känslighet. Listan skulle kunna göras längre.

Ett påfallande modedrag är de dubbla takhöjderna, ofta helt omotiverade. Man kan föreställa sig hur konfliktskapande helt öppna planlösningar blir i en familj med barn i disco-åldern. I ett av husen fanns ett bara några kvadratmeter stort rum med uppskattningsvis 7-8 meters takhöjd och, om jag inte minns fel, utan annat ljusinsläpp än ett takfönster! Det känns som ett oerhört slöseri; mässan har för många drag av spektakel. Man verkar inte ha tagit byggandet – eller livet – på allvar. Det ska gå att avskilja ett sovrum på bottenvåningen om en familjemedlem skulle bli tillfälligt, eller permanent, handikappad! Man måste tänka på avståndet mellan spis och diskho, även om det låter tråkigt! Det måste finnas tillräcklig förvaringsplats för kläder och prylar! Flera av husen borde inte ens ha fått byggnadslov…

Sverige har fått ännu en slätstruken bomässa och Staffanstorp har än en gång förlorat ett tillfälle att visa framfötterna och väcka respekt också i fackkretsar. Det är andra gången man anordnar en bomässa, den förra handlade om boende i villa och gav inte mycket eko. Att dagens mässa saknar egentligt tema och genomtänkt idé gör kanske inte så mycket. Men om man velat vara originell borde man nog inte satsat på ett villaområde.

Kanske skulle man istället ha gjort något med själva sockerfabriken och dess fantastiska park? Jag vet inte vad man har för planer för bruket, som i alla tider dominerat Staffanstorp och varit grunden för själva dess existens. Det hade kunnat bli oerhört spännande att undersöka vad byggnaderna kan användas till: bostäder, utbildningslokal, äldreboende, verkstäder, kontor, barndaghem, livsmedelsmarknad för internet, ungdomslägenheter, livsmedelsforskning???

Kortsiktigt hade det säkert inte varit lika kommersiellt intressant att göra något med bruket. Men det är något av det mest angelägna, spännande och utmanande man kan ta sig till i Staffanstorp.